Company Law / Bolagsrätt
Måste du alltid följa aktiebolagslagen när du driver bolag? Om inte, när och varför kan man strunta i lagkraven?
När det gäller aktiebolagslagen (nedan ”ABL”) är det korta svaret är nej – du behöver inte alltid följa det som står i lagtexten. Och det lite märkliga är att det inte står i lagen vilka bestämmelser du kan bortse från, när och under vilka förutsättningar. Faktum är att det finns ett stort antal regler som du under vissa förutsättningar inte behöver följa om du inte vill.
Att kunna strunta i bestämmelser i bolagsrätten ger flexibilitet. Det gör att beslut kan bli effektivare, att ni som driver bolaget kan agera mer agilt för att åstadkomma bästa resultat, och dessutom kan ni samtidigt minska administrativa kostnader (inklusive timarvode till jurister, revisorer med flera).
Så, när kan man då ”strunta” vad ABL, vid en ren ordalydelse, tycks säga att man som bolag och bolagsrepresentant måste göra?
Dessvärre är det inte så enkelt att det anges tydligt och direkt i lagen. Tvärtom baseras det på en princip som är väl etablerad och vedertagen i svensk rätt. Detta är den så kallade SAS-principen; en förkortning som står för ”samtliga aktieägares samtycke”.
För att förstå denna, och kunna utläsa när och på vilka bolagsrättsliga regler man kan tillämpa densamma behöver man förstå hur ABL är uppbyggd. ABL har som utgångspunkt två intressegrupper som dess lagregler är avsedd att skydda;
1. aktieägarna, och
2. borgenärerna - detta kan vi förenklat se som alla tredje parter som handlar med bolaget. Dvs inte aktieägarna och inte någon av de legala företrädarna för bolaget. De som har en rättslig relation till bolaget som innebär att de har ett anspråk på bolaget, såsom avtalsparter, fordringsägare och anställda – de som i någon form gör transaktioner med bolaget.
Tanken är alltså att ABL:s regler ska kunna delas upp i de som avser att uppställa ett aktieägarskydd och de som avser att uppställa ett borgenärsskydd. Låt vara att gränsdragningsproblem kan förekomma.
Borgenärsskyddande lagregler
Om vi ser till borgenärsskyddande lagregler så är lagen tvingande. Dvs det går inte att strunta i reglerna. Ett exempel på ett sådant skydd är kravet på att ett minsta aktiekapital ska betalas in vid bolagsbildande, och att man inte får ”förbruka” mer än hälften av detta utan att man vidtar vissa i lagen preciserade åtgärder (reglerna om s.k. kontrollbalansräkning). De som rättshandlar med bolaget ska helt enkelt kunna förlita sig på att vissa förutsättningar gäller för alla juridiska bolag som kvalificerar som aktiebolag i den svenska rättsordningen. Det gynnar det så kallade omsättningsintressen och alltså svensk ekonomi i stort anser man.
Aktieägarskyddande lagregler
De regler som finns i första hand som skydd för aktieägare får däremot som utgångspunkt alltid åsidosättas under förutsättning att alla aktieägare är överens om beslutet eller åtgärden (därav namnet SAS-principen; vi behöver samtliga aktieägares samtycke, så att alla dessa är med oss på beslutet i någon form). Om alla som skyddet avser själva avsäger sig skyddet ser lagstiftaren helt enkelt inga problem med att backa undan och låta dessa strunta i vad lagen kräver. Exempel på en sådan regler är kraven på tider och kallelseformalia enligt ABL och tillämplig bolagsordning. Så om alla aktieägare är överens kan ni skippa dessa regler och direkt skicka ut ett stämmoprotokoll för per capsulam beslut om tex en behövd nyemission samma dag som ni fattar beslutet istället för att kalla till, och hålla en formell stämma. Det spar tid och pengar, och kan ibland vara nyckeln till att en transaktion alls ska bli av, eller att ett bolag ska överleva t.ex. en likviditetssvacka. Ett annat exempel är reglerna om utdelning och värdeöverföring. Under förutsättning att ni inte urholkar bolagets förmåga att betala sina skulder och möta sina andra åtaganden (härvid tillämpas såväl redovisningsmässiga kontroller som en bredare s.k. ”försiktighetsprincip” som både anses vara borgenärsskydd) kan ni alltså komma överens om att ”plocka ut tillgångar” och göra utdelning mer eller mindre efter eget gottfinnande.
Sammanfattningsvis kan alltså konstateras att ABL bjuder på betydlig mer flexibilitet än vad en ren genomläsning av lagparagraferna ger intryck av. Den flexibilitet som erbjuds är därtill av materiell betydelse och medför betydande handlingsfrihet för aktieägare och bolag att agera effektivt, och utifrån behov och preferenser.
Notera att inget av ovan ska ses som juridisk rådgivning i ett enskilt fall, då rekommenderas alltid att relevant expertis konsulteras.
London, 26 juni 2023
Författare: Katarina Strandberg
Att kunna strunta i bestämmelser i bolagsrätten ger flexibilitet. Det gör att beslut kan bli effektivare, att ni som driver bolaget kan agera mer agilt för att åstadkomma bästa resultat, och dessutom kan ni samtidigt minska administrativa kostnader (inklusive timarvode till jurister, revisorer med flera).
Så, när kan man då ”strunta” vad ABL, vid en ren ordalydelse, tycks säga att man som bolag och bolagsrepresentant måste göra?
Dessvärre är det inte så enkelt att det anges tydligt och direkt i lagen. Tvärtom baseras det på en princip som är väl etablerad och vedertagen i svensk rätt. Detta är den så kallade SAS-principen; en förkortning som står för ”samtliga aktieägares samtycke”.
För att förstå denna, och kunna utläsa när och på vilka bolagsrättsliga regler man kan tillämpa densamma behöver man förstå hur ABL är uppbyggd. ABL har som utgångspunkt två intressegrupper som dess lagregler är avsedd att skydda;
1. aktieägarna, och
2. borgenärerna - detta kan vi förenklat se som alla tredje parter som handlar med bolaget. Dvs inte aktieägarna och inte någon av de legala företrädarna för bolaget. De som har en rättslig relation till bolaget som innebär att de har ett anspråk på bolaget, såsom avtalsparter, fordringsägare och anställda – de som i någon form gör transaktioner med bolaget.
Tanken är alltså att ABL:s regler ska kunna delas upp i de som avser att uppställa ett aktieägarskydd och de som avser att uppställa ett borgenärsskydd. Låt vara att gränsdragningsproblem kan förekomma.
Borgenärsskyddande lagregler
Om vi ser till borgenärsskyddande lagregler så är lagen tvingande. Dvs det går inte att strunta i reglerna. Ett exempel på ett sådant skydd är kravet på att ett minsta aktiekapital ska betalas in vid bolagsbildande, och att man inte får ”förbruka” mer än hälften av detta utan att man vidtar vissa i lagen preciserade åtgärder (reglerna om s.k. kontrollbalansräkning). De som rättshandlar med bolaget ska helt enkelt kunna förlita sig på att vissa förutsättningar gäller för alla juridiska bolag som kvalificerar som aktiebolag i den svenska rättsordningen. Det gynnar det så kallade omsättningsintressen och alltså svensk ekonomi i stort anser man.
Aktieägarskyddande lagregler
De regler som finns i första hand som skydd för aktieägare får däremot som utgångspunkt alltid åsidosättas under förutsättning att alla aktieägare är överens om beslutet eller åtgärden (därav namnet SAS-principen; vi behöver samtliga aktieägares samtycke, så att alla dessa är med oss på beslutet i någon form). Om alla som skyddet avser själva avsäger sig skyddet ser lagstiftaren helt enkelt inga problem med att backa undan och låta dessa strunta i vad lagen kräver. Exempel på en sådan regler är kraven på tider och kallelseformalia enligt ABL och tillämplig bolagsordning. Så om alla aktieägare är överens kan ni skippa dessa regler och direkt skicka ut ett stämmoprotokoll för per capsulam beslut om tex en behövd nyemission samma dag som ni fattar beslutet istället för att kalla till, och hålla en formell stämma. Det spar tid och pengar, och kan ibland vara nyckeln till att en transaktion alls ska bli av, eller att ett bolag ska överleva t.ex. en likviditetssvacka. Ett annat exempel är reglerna om utdelning och värdeöverföring. Under förutsättning att ni inte urholkar bolagets förmåga att betala sina skulder och möta sina andra åtaganden (härvid tillämpas såväl redovisningsmässiga kontroller som en bredare s.k. ”försiktighetsprincip” som både anses vara borgenärsskydd) kan ni alltså komma överens om att ”plocka ut tillgångar” och göra utdelning mer eller mindre efter eget gottfinnande.
Sammanfattningsvis kan alltså konstateras att ABL bjuder på betydlig mer flexibilitet än vad en ren genomläsning av lagparagraferna ger intryck av. Den flexibilitet som erbjuds är därtill av materiell betydelse och medför betydande handlingsfrihet för aktieägare och bolag att agera effektivt, och utifrån behov och preferenser.
Notera att inget av ovan ska ses som juridisk rådgivning i ett enskilt fall, då rekommenderas alltid att relevant expertis konsulteras.
London, 26 juni 2023
Författare: Katarina Strandberg